Vilket kaos det är här idag. Allt är grått och trist och regnet har öst ner precis hela dagen. Barnen är helvilda trots att deras farmor och farfar har avlastat oss ett par timmar mitt på dagen. Jag stod inte ut med allt liv, blir sååå ljudkänslig då jag är dålig. Och jag är ganska säker på att ingen som nånsin känt av det kan förstå hur vansinnigt jobbigt det kan vara. Så nu tog jag datan och formligen flydde upp till vårt sovrum.

Lucas gråter och Isaac är helt vild! Jag höll på att förlora förståndet! Vi hade nog behövt avlastning hela den här dagen…

Ensamhet är underskattat! Finns faktiskt inget som slår att få gå omkring i huset helt ensam och veta att det är flera timmar tills resten av familjen kommer hem. Såna tillfällen behövs, särskilt när man inte är frisk. För det är oxå dom stunderna man inser hur mkt man älskar sin familj.

Om varje dag skulle vara som den vi haft idag, skulle jag nog glömma vad det är som egentligen betyder nåt.